Upp och ner med måendet

I onsdags fick jag en säng i vardagsrummet, en riktig sjukhussäng, som kan ställas i olika lägen med en fjärrkontroll. Jag hade velat åka till Jysk och köpa sängkläder, men sängen kom så sent, att jag var för trött. Det fick bli på torsdagen i stället. Då invigde jag rullstolen. Först gick jag själv och valde ut täcke och kuddar, men sedan körde Alf runt mig bland alla påslakan. Det var faktiskt inte så svårt att välja. Ett safarimönstrat set i gråbrunt var både snyggt och tufft, och till det valde jag svart underlakan och extraörngott. Nu kan jag sitta i min säng och se på teve på kvällen eller ligga och vila i den på dagen. Sova på natten tänker jag göra här uppe, så länge jag orkar ta mig uppför trappan. Och det hoppas jag blir länge än.

Jag vet inte om jag förtog mig i torsdags, men på fredagen var jag riktigt dålig. Vaknade tidigt och kräktes. Stannade kvar i sängen och drack en kopp te och åt en smörgås men vågade inte ta mina mediciner. Ringde hemsjukvården och fick dropp. Somnade, vaknade och kräktes. Först vid fyratiden kände jag att jag kunde äta något igen. Längtade efter äggröra, som Alf lagade åt mig. Det gick bra, jag kunde även ta mina mediciner och behålla dem.

Lördagen blev en bra dag. Vi grillade korv till lunch, och sedan satt jag kvar ute och läste ett par timmar. Det var tjugo grader varmt och helt underbart. I söndags var det också varmt och gott, men då mådde jag dåligt och var inte ute alls. Jag var däremot där nere hela dagen och sov i min sjukhussäng. Det var skönt, men på kvällen längtade jag till min vanliga säng i alla fall.

Igår fick jag dropp förstås, men jag var någorlunda pigg. Jag läste ut min bok; Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Den var precis så mysig, som jag tänkt mig, så jag tänker låna resten av böckerna om Precious Ramotswe också. Det var fortfarande varmt, och vi åt utomhus, fast vi inte grillade. Simon kom, och vi satt kvar ute och pratade ett tag. Sedan bytte han däck på min bil. Det är bara han, som kör den nu.

Idag har jag varit trött. Har mest legat i sängen där nere, men vi var ute och grillade, trots att det inte var så varmt. Indiska kycklingspett – mmmm.

Påsken och tiden före

Väl hemkommen fick jag besök av rehab, vilket till att börja med resulterade i toasitsar med armstöd och hårda dynor för att lättare komma upp ur stolar.

Lördagen den 31 mars blev en mycket trevlig dag. Först kom vår nyomklädda fåtölj. Alf hade tagit den till tapetseraren, så fort vi fick tyget. Han skulle snart resa till Panama för att klä om de gustavianska möblerna på Lindblad Explorer. Alf förklarade, att vi ville ha fåtöljen så snart som möjligt, eftersom jag var så dålig, och då lovade han att göra den, innan han åkte. Nu var den färdig och tapetseraren kom själv hit med den.

Lite senare kom en arbetskamrat till mig hit för att hämta operabiljetter. Alf ville inte gå utan mig, och eftersom jag inte orkade (eller snarare vågade, eftersom jag kan må illa när som helst), så gav vi bort dem. Vi bjöd på kaffe på balkongen, när hon kom, för det var fortfarande underbart väder.

På söndagen inledde vi grillsäsongen. Sedan åkte vi till Margareta. Hennes hus har blivit jättefint. Tyvärr mådde jag ganska dåligt, medan vi var där. Grillkorven trivdes inte riktigt i magen på mig. När vi kom hem, kom den upp, och då mådde jag bra igen. Typiskt, att det inte kunde hända tidigare.

På onsdagen fick jag en rullstol, inte så mycket för att åka i som för att ha någonstans att sätta mig, om vi går i affärer och jag blir trött. Ofta finns det ingen stol, och gör det det, är den oftast för låg. Det kom också en jättehäftig påskbukett från mina arbetskamrater.

Påsken blev riktigt bra. Ägg, sill och lax verkade vara en bra diet, och jag tog det försiktigt med lättöl och annan kolsyra.

Hemsjukvård och grönt band

Jag har alltid ryggat, när hemsjukvården kommit på tal. Ändstationen, har jag tänkt, och på sätt och vis är det väl det. Innan jag fick komma hem från sjukhuset, fick jag i alla fall träffa representanter från hemsjukvården och rehab i vår kommun. Det bestämdes, att hemsjukvården skulle hälsa på mig under permissionen.

Det var härligt, att komma hem. På fredagskvällen åt jag en stor havskräfta. (Jo, jag tål alla skaldjur utom räkor.) Och åh så gott jag sov i min egen säng.

På lördagen var det fantastiskt väder. Jag kunde sitta minst en timme på balkongen. Jag dricker inte kaffe längre och tycker inte om kakor, men jag kalasade på chips och rumsvarm Coca-Cola. En sköterska var här och gav mig dropp. Det jag äter och får behålla räcker inte riktigt. Hon hade med sig två ställningar, så att jag bara behöver flytta påsen mellan våningarna. Hon bytte också mitt morfinplåster, som jag fått utprövat på JK, fast egentligen klarar jag det själv. På kvällen åt jag lite hummer.

På söndagen skulle vi ha hälsat på Margareta i hennes nybyggda stuga, men man fick fortfarande gå på spänger fram till huset, och det var jag inte säker på att klara, så vi sköt på besöket. Men jag satt på balkongen den här dagen också, för det var ännu varmare. Och till lunch åt vi våfflor med kesoröra och löjrom.

Det var inte roligt, att komma tillbaka till JK efter att ha blivit bortskämd hemma hela helgen. När lunchen kom, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna; två kallnade skivor falukorv med mos men utan senap. Men man tröstade mig, värmde maten och la på senap.

Sedan ringde de från min tandläkargrupp och ville ge mig tid hos tandhygienisten. ”Det hinner jag nog inte”, sa jag. ”Men du kan få tid längre fram”, sa receptionisten. ”Ja”, sa jag, ”jag menar, jag är så sjuk, att jag förmodligen aldrig hinner komma mer.” Den stackars receptionisten blev alldeles chockad. Hon visste ju inte om min sjukdom, även om min tandläkare gjorde det. Jag ringde och bad om ursäkt och förklarade mig närmare nästa dag.

Det blev mycket gråtande och snörvlande den här dagen. Medpatienterna ville knappast prata med mig, och det var väl inte så konstigt. De hoppades ju fortfarande, att de skulle bli friska, medan jag inte stack under stol med, att jag inte skulle bli det.


På eftermiddagen kom Simon. Han fyllde år och ville fira tillsammans med mig. Han fick sin önskepresent, drömklockan, som han letat efter i flera år, klockan för livet.

Sedan fick jag en ny rumskamrat, en jätterolig dam, som hette Anita. Hon förstod, att man visst både kan prata och skoja med någon, som har obotlig cancer, även om hon förstås också hoppades på att bli frisk.


Innan jag åkte hem, hade benen börjat svullna. Låren var jättestora och hårda och alla trodde att jag fått lymfödem, men när jag fick vattendrivande medicin gick låren ner först, så det var bara vanlig svullnad, gudskelov. Jag är fortfarande lite svullen om fötterna, särskilt de dagar jag sitter mer än jag ligger, men stödstrumpor varje dag och vattendrivande då och då hjälper.

Det underbara vädret höll i sig, medan jag var på JK, så jag tillbringade en hel del tid på deras balkong också. På tisdagen fick jag en blodtransfusion. Jag hade trott, att jag skulle få åka hem sedan, men det hade ingen annan trott, så jag fick stanna till onsdagen. Innan jag skrevs ut, fick jag träffa doktor Johanna. Hon hade ett grönt band på sin rock, och jag frågade, vad det stod för. ”Det är för gynekologisk cancer”, sa hon. ”Ett sånt vill jag ha”, utbrast jag, och då fick jag hennes. Sedan fick jag den här adressen: http://www.gynsam.se/


Jag som retat mig så på rosa bandet, för att det är så ensidigt, och så har det hela tiden funnits ett grönt band. En emaljerad pin kostar 30:-, och man kan bli medlem i Gynsam för 150:-. Åh, vad jag skulle bli glad, om mina vänner ville stödja den föreningen.

När jag kom ut från Johanna, var det dags för middag. En undersköterska tyckte att jag skulle äta i dagrummet, eftersom jag var nära det. Så tog hon mitt vattenglas och sa: ”Då kan du ju dricka något roligare också.” Jag tog en lättöl, som naturligtvis var iskall. Så var den dan förstörd, när jag kom hem hade jag fortfarande ont i magen.

Nästan bara tråkigheter

Tisdagen den 6 mars hade jag tid för läkarundersökning och behandling på JK. Det blev ingen behandling, paraplatinet hade gjort sitt och hade ingen verkan längre. Jag fick åka hem med ett recept på hormoner. Passade på att tala om, att jag tyckte buken kändes vätskefylld igen, och fick löfte om en tid för tappning.

På onsdagen ringde de och ville, att jag skulle komma redan nästa dag. Alf var inte hemma, men Simon kom hit och körde mig. Natten innan låg Mines på min säng hela tiden. Varje gång jag vaknade, ställde hon sig på mig och trampade och spann.


Punkteringen gick inte helt lätt den här gången, men till slut rann det snällt i alla fall, och jag kom till ett sjukrum och skulle få lite att äta. Det var en soppa, som doftade ljuvligt, men – naturligtvis – var det räkor i den. Det fanns ingen extraportion av alternativet, utan man värmde en ost- och skinkpaj år mig. Till den fick jag en kall Loka. Av detta fick jag vansinnigt ont i magen. Lite senare kräktes jag, och det höll jag på med hela natten.

Jag mådde knappast bättre på fredagen, hade dessutom fått diarré (milt uttryckt, det var som vatten), så när vätskan från buken slutat rinna, kunde jag ändå inte åka hem. Man behöll mig över helgen, tog prover på måndagen och skickade hem mig på tisdagen.

När jag kommit hem, blev jag bara sämre. Jag orkade ingenting, och jag hade ont överallt, i magen men också i rygg och nacke, eftersom jag legat så mycket och antagligen fel. Alf skulle vara borta måndag förmiddag och skulle inte kunna köra mig, så jag ringde till JK och bad att få komma in på söndagen. Det fick jag.

På JK såg man först till, att jag fick adekvat smärtlindring, hemma hade jag inte vetat, vad jag skulle ta mot vad, så det blev nog nästan ingenting. Tänk att kunna sova en hel natt!

Men sedan blev det totalstopp i tarmen. Allt jag åt kom upp igen, ibland med detsamma, men oftare när det var så gott som färdigsmält. Att laxera hjälpte inte, och doktorn trodde att tarmväggen blivit så stel av tumörvävnad, att tarmen inte kunde arbeta. Jag kunde nog se fram mot ett liv med dropp som enda näringskälla. Så blev det gudskelov inte. Jag fick cortison mot eventuell svullnad, och på torsdagen kom verksamheten igång. Glädjestrålande berättade jag för ett par sköterskor, och snart visste hela avdelningen. :^)

Jag slutade inte helt att kräkas för det, men den mesta maten fick jag behålla, och på fredagen kunde jag åka hem på permission.

På onsdagen fick jag förresten jättefint besök. Det var min syster och systerdotter, som tog ett tidigt tåg från Täby och var hos mig hela dagen. Och underbara tulpaner hade de med sig.

Tre böcker och en bil

Den 22 februari besiktigades min gamla skruttiga Golf Cab. Det är inte mycket med den längre. Den var inlämnad för att åtgärda de värsta felen torsdagen den 1 mars, när Alf och jag åkte till bokrean i Mölndal. Där köpte jag bland annat:

Absint.
Historien om en blåmes av Niklas Rådström.
Jag hade inte tidigare läst något av Niklas Rådström, men var i tonåren en stor beundrare av hans far. Eftersom jag tycker mycket om djur, fann jag den lilla boken om Absint helt förtjusande.

Vi ses vid Röda Sten av Viveca Lärn.
Man kan inte låta bli att fästa sig vid Viveca Lärns lite udda figurer på gott och ont, ändå är det den genuina göteborgska lokalfärgen, som tilltalar mig mest i den här boken.

Mannen under trappan av Marie Hermanson.
Ännu en av mina göteborgska favoriter. Som så många av Marie Hermansons böcker rör den här sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Omöjlig att släppa ifrån sig, läste den på JK, vilket jag återkommer till.

På väg från Mölndal tittade vi in på Svenska Bil. Där sålde de fjolårets sista Chevrolet Kalos för under 80.000:-. Snacka om rea!


Det var en liten turkosfärgad sak, söt som en karamell. Om jag kunnat provköra den, hade jag kanske köpt den, men batteriet hade blivit urladdat, när den stått i butiken. Jag skulle komma tillbaka fredag eller lördag.

Sedan hämtade vi Simon, åt lunch på Hängmattan och åkte till Bauhaus och till Orienthuset. Tillbaka till Simon, där vi fikade. Och så tog vi med oss Mines hem.

Det blev en lång dag för mig, som kräktes, när jag kom hem. Jag orkade aldrig provköra bilen och har över huvud taget inte kört sedan dess.

Tack för all omtanke

Förlåt, att ni har fått vara oroliga! Allt och ingenting har hänt, men jag lever än i alla fall. Kommer att berätta mer, allteftersom jag orkar.
Glad Påsk!

Gissa vad!

Jag skrev ju till två butiker och frågade, om de hade mitt möbeltyg. I tisdags fick jag svar från den ena, den hade det inte. Sent i onsdags kväll fick jag svar från den andra, den hade det kanske. På torsdagen ringde ägarinnan och sa, att det hade hon faktiskt.

Vi åkte till en tapetserare med bild av tyget och foto på vår fåtölj. Det var en äldre man, som verkade mycket erfaren och duktig. Först om tre veckor kan han ta sig an fåtöljen. Men tyget beställde jag, så fort vi kom hem därifrån.

Det hade inte ens gått en vecka, sedan jag såg det på restaurangen. Är det inte otroligt?