Cancernytt

Ibland har jag skrivit på hemsidan om min cancer, men det är inte alltid jag känner för det. De som vet om den och vill veta hur det går, brukar skriva och fråga då och då och får naturligtvis svar med e-post. Ibland kan jag ändå vilja skriva av mig och då hör det kanske mera hemma här än i Gula huset. Jag skriver kanske, för jag är inte riktigt säker.
Den 29 september var jag på datortomografi. Jag väntade mig att få svar på telefon, men det kom aldrig, så igår ringde jag själv till min läkare och frågade. Jag fick veta att den här omgång Caelyx inte hade haft någon effekt, förändringarna i levern var kvar, en misstänkt tumör i underlivet hade växt så att den nu syntes på röntgen, och en lymfkörtel var förstorad.

Idag var jag på behandling. Slut med Caelyx. Nu är det Taxol, som gäller. Den här gången ska jag få en lägre dos varje vecka. Risken för håravfall är inte så stor då, men jag valde ändå att använda ismössa. Jag vill aldrig se ut som Uncle Fester igen! Ismössan var tung, och väldigt kall förstås (byttes ut när dem blev för varm), men den gjorde inte ont, som jag befarat. Kanske för att jag har ganska tjockt hår och fick skydd för panna och öron. Läste någonstans om Ludmila Engqvist, att hon tyckt, att ismössan, som hon använde i samband med sin cancerbehandling, gjorde fruktansvärt ont. Hon är nog inte lika tuff som jag! *flin* (Vad är väl en bobsleigh-hjälm mot en ismössa?)

I väntrummet till kassan sålde de Rosa bandet. Jag har ingenting emot att man vill gynna bröstcancerforskningen, men för mig känns det fel att sätta på mig ett rosa band. Varför finns det inget band för min sort? Bröstcancer är visserligen vanligare, men äggstockscancer är fasen så mycket dödligare, nog skulle den forskningen också behöva en extra hacka? Eller?
Nej, usch! Nu låter jag missunnsam och grinig. Bäst att sluta här.