Citat från gula huset

Så har det varit EFIT igen, och då är det förstås bråttom med uppdateringen. Mina bilder finns här.

Hösten har blivit lite höstligare, men är fortfarande ganska behaglig, vad jag tycker. Och snart är det Halloween, detta lånegods, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Jag har i alla fall fått flera trevliga halloweenhälsningar och gjort en själv också. Den kan du hämta här.

I Marginalen har jag en halloweenvers, som jag fick på ett vykort från min guddotter Louise för många år sedan. Hon och hennes lillasyster har för resten fått nya varmare kläder, vilket du redan sett om du kom via entrén.

Vid förra uppdateringen introducerade jag en blogg, fundror.blogspot.com, och den visade sig mycket trevlig att ha. Där skriver jag lite mellan uppdateringarna och sparar även den här rutan, som ju annars försvinner, nästa gång jag skriver nytt. Den känns också bra att skriva om min sjukdom i, det är inte alltid jag känner för att göra det här.

Apropå sjukdomen har jag kommit på, att jag ägnat mig åt att kasta sten i glashus. Ända sedan jag fick min diagnos, har jag rasat över böcker och filmer, där man så fort man vill ha en förklaring till att någon dött, som inte var så gammal, har tagit till cancer. Och så upptäcker jag samma sak i Jeans och diamanter. I fjärde kapitlet berättar Kristina:

- Min allra första förälskelse, Ove, bodde på samma gata som jag, när jag var tretton år. Jag hade svärmat för honom länge, innan han upptäckte mig. Han var ljus och kraftig och såg så frisk ut, och han var ett helt år äldre än jag.

Och i kapitel tio står det så här:

Då har Elisabet fått veta att Ove är död. Han har gått bort i cancer för något år sedan.

Så lätt är det alltså att ta till cancern, i alla fall innan man själv är drabbad. Det kunde ju annars lika gärna ha varit en hjärtinfarkt eller trafikolycka. Trots den missen vill jag förstås, att du som inte gjort det ska läsa Jeans och diamanter och helst också recensera den.

I bloggen skriver jag lite surt om rosa bandet, kan det tyckas. Det är inte meningen att det ska uppfattas så. Jag tycker att det är jättebra, att man stöder bröstcancerforsknigen, och jag tycker att man ska köpa rosa band. Men kan de inte starta en insamling för äggstockscancer också? Forskningen går för långsamt, känner jag, när jag vet hur dålig prognosen för min cancertyp är.