De två första sjukhusdagarna

I tisdags fick jag min efterlängtade Port-A-Cath på Dagkirurgen, Mölndal. Jag var lite ängslig för lokalbedövningen, men jag fick en insomningstablett före och lugnande medel under operationen, så jag var tämligen borta, fast jag inte var i narkos. Det hela gick mycket bra, men tog ganska lång tid.

Alf hämtade mig och körde direkt till Sahlgrenska. Eftersom jag svultit före operationen, och bara fick dricka klara vätskor före onsdagens röntgen, såg jag till att få i mig en äppeljuice på vägen.

Vi kom till KK ca 17.30. Jag blev genast inskriven, och 18.00 fick jag dricka laxermedel, vilket jag borde gjort redan 15.00. Jag skulle ha en omgång till efter fyra timmar, det blev ju inte förrän 22.00, så det höll mig vaken till klockan fyra. Jag ska inte gå in på några läskiga detaljer bara säga, att jag höll en rar nattsköterska ganska så sysselsatt.

Efter fyra sov jag emellertid gott och jag hann dricka te till frukost, äppeljuice till mellanmål och buljong till lunch före röntgenundersökningen, som skulle äga rum 13.00. Och så fick jag dropp i min nya Port-A-Cath. De har ingen större erfarenhet av sådana på avdelning 67, så de skickade efter en sköterska från en annan avdelning, som satte nålen medan tre andra såg på. Jag kände mig riktigt märkvärdig.

Jag hann också tala med narkosläkaren inför undersökningen under narkos som ska ske tisdag efter jul. Det visade sig vara en rektoskopi, inte gynundersökning som jag trott.

Röntgenundersökningen var inte vidare behaglig, men gav önskat resultat. Och jag fick äta igen. Det var nog mitt livs godaste köttgryta med ris!

Sedan började tråkigheterna. Droppet tog slut och jag såg, att det blivit backflöde i slangen, så att där fanns ett par decimeter blod. Jag ringde genast på en sköterska, som tog bort droppet och hämtade en annan sköterska, som skulle spola rent i slangen. Hon kunde inte, det var tvärstopp. Då sa de, att de måste ta dit en narkosläkare. Det tog nog ett par timmar, innan han kom. Han var mycket ung och hade säkert inte sett så många Port-A-Cather, så han kunde inte heller. Då ringde de till JK. Därifrån hade man inte möjlighet, att skicka över någon, men jag kunde få komma dit med en gång på morgonen, så att allt var klart före behandlingen.

Nu var klockan så mycket att det inte var någon mening med att åka hem, i synnerhet inte som jag skulle vara på JK tidigare än beräknat. Jag grät över min port, som jag var rädd skulle vara förstörd. Men Alf fick besöka mig efter besökstid, eftersom jag inte skulle åka hem. Alltid något.

Fortsättning följer