Sömn - på mina villkor

På natten ska man sova. Det vet man ju. Annat är omoral, ytterst suspekt och tämligen skuldbelagt. Kan man inte sova, ska man åtminstone försöka. Man kan ju alltid läsa, om man inte stör den sovande sängkamraten förstås, annars får man ligga där och räkna får eller baklänges från hundra på italienska, eller göra något annat lika idiotiskt, som inte hjälper.

Nu är det i alla fall så att jag kan inte sova. Och de krypningar och stickningar i händer och fötter jag får av taxolen, gör det omöjligt att ligga kvar i sängen vaken.

Som ni säkert förstår, har jag fått behandling idag. Det gick jättebra, jag är så glad åt min Port-A-Cath. När jag skulle gå, ropade någon på mig från ett annat rum. Det var Ingvor, en medpatient, som också får veckotaxol. Hon hade blivit så dålig på julafton, fått nästan 40° feber, och hon har inte mått särskilt bra sedan dess. Det tycker jag är ännu ett belägg för, att min feber (som lyckligtvis är mera sällsynt nu) berodde på taxolen.

När jag kom hem blev jag glad. Jag hade klagat i Busbra Forum över att det är svårt att få vettigt te numera på hotell och sjukhus, och nu låg det ett kuvert med en massa spännande tepåsar i brevlådan. Tack, snälla Millan! Efter en snabbtitt på övrig post, gick jag och la mig och sov ett par timmar, för då var jag faktiskt sömnig. Det var skönt. Sedan satt jag ett tag vid datorn.

En annan medlem i Busbra Forum heter Petra. Hon väntar barn och har börjat skriva en blogg om det. Såå gulligt! Måste bara länka till Lillplupp.