Bittermandel i nötskålen

Igår fick jag Ida tablå med posten. Det är senaste nytt från vårt intranät Ida, tryckt i färg på tjockt fint papper. Det brukar vara roligt att få Ida tablå, särskilt när jag inte är på jobbet och kan läsa "riktiga" Ida. Men igår satte jag glädjen i vrångstrupen.

Jag började arbeta som lärare i Landvetter kommun (som sedemera slogs ihop med två andra kommuner och blev Härryda) under lärarbristens år 1967 och kollegiet var mycket ungt. Så småningom var det i alla fall någon, som arbetat i tjugofem år. Strax innan jul fick hon följa med kommunens representant och välja en gåva. Denna tilldelades hon sedan vid en finare middag tillsammans med kommunens övriga "tjugofemåringar". Nästan varje år var det någon av de närmaste kollegerna, som stod i tur. Åh, vad man avundades dem, samtidigt som man såg fram emot sin egen stora dag.

1992 var det då äntligen min tur. Adressen, Råda församlingshem, var lite underlig, tyckte jag, men de hade ju en stor matsal, så varför skulle de inte kunna ordna en fin middag där? Alf körde mig dit och skulle hämta mig efter ett par tre timmar.

Jag steg in i matsalen tillsammans med en massa människor, av vilka jag kände de flesta, vi hade ju anställts samma år. Men var var de vita dukarna och det fina porslinet? Och varför kändes ingen doft av mat? Förklaringen fick jag snabbt nog. Varje kuvert bestod av en flaska lättöl, ett glas och en assiett med en landgång på. Jag är inte ens säker på, att de bemödat sig om att ta av plasten. Det visade sig att vi var en av de två-tre årgångar, som drabbats av kommunens besparingsiver.

Vi fick varsin orkidé och några presentkort med gåvosumman. Sedan blev det kaffe och tårta - trodde ni, ja! En pepparkaka, en sådan där vanlig liten rund från en burk, var vad vi fick till kaffet. Som ni förstår tog detta långt ifrån tre timmar, knappt två, tror jag. Sedan stod jag ute i vinterkvällen och frös och väntade på Alf, för det här var före mobiltelefonernas tid - åtminstone i min värld.

Jag använde i alla fall merparten av presentkorten till en klocka jag länge önskat mig. Jag är rädd att de för en del andra försvann i julbudgeten.



På Ida tablå finns en stor färgbild på festklädda, glada människor. Jag känner igen många av dem också, trots att de bara varit anställda i kommunen tjugofem år jämfört med mina numera trettionio. Bilden är tagen på Hällsnäs, den flotta konferensanläggningen här på andra sidan sjön, där de bjudits på

löjrom med mandelpotatiskräm, rökt lax samt syrad grädde
hälleflundra i havskräftsbuljong med glaserade rotfrukter
mörk chokladmousse med hallonsorbet och citroncurd

Sedan fick de sina gåvor, som de fått välja ut i förväg. Det är inte deras fel, jag vet. Förmodligen var inte kommunens representanter desamma som för fjorton år sedan heller. Men någon, jag vet inte vem, borde i alla fall få lite bittermandel i hallonsorbeten, tycker jag.