Stor dramatik

Ni såg kanske på teve i måndags kväll, att vägen rasat vid Landvettersjön (eller Gröen, som den egentligen heter), någon kände kanske till och med igen stranden eller vårt garage, som skymtade på en av filmerna. Raset är vid grannens uppfart och det inträffade vid 14-tiden. Ett par timmar senare, blev både grannarna och vi tillsagda av vägverket och kommunen, att vi inte borde sova här på natten. Vi tog in på hotell och lika bra var det, för därifrån kunde vi ta oss till JK på tisdagsmorgonen utan amfibiefordon.

När jag blev inlagd i fredags morse, räknade man med, att jag skulle kunna åka hem vid fyratiden, när avdelningen stängde, men de fick flytta över mig till en annan avdelning, för det rann hela kvällen. Först på lördagsmorgonen tog de bort dränet. Då hade det kommit allt som allt 6,3 liter! Sedan fick jag vänta till klockan tre, innan det kom en doktor. Hon skrev inte ut mig, men jag fick gå hem på permission. Jag orkade inte hämta telefonen, men vi köpte lite mat för helgen.

Jag minns inte så mycket från söndagen mer än att vi hämtade telefonen, och den är jättefin. I måndags var det stor dramatik, som synes ovan, och jag fick lov att ta mig i kragen och packa en liten väska för hotellnatten och se till, att jag fick med mig vad jag skulle behöva på JK.

Där var massor av folk, men jag var bara en halvtimme försenad in till doktorn. Jag får nu Paraplatin igen. Det fick jag tillsammans med Taxol vid min första behandling för tre år sedan. Efter ett halvår fick jag enbart Paraplatin, men efter mitt recidiv prövade man Caelyx och när det slutat verka Taxol igen. Nu biter inte ens taxolen, så nu gör man ett nytt försök med Paraplatin. Skulle det sakna effekt, vilket tyvärr är ganska sannolikt, återstår bara hormoner. Med dem kan man bromsa sjukdomsförloppet men inte bota.

Även på avdelningen var det fullt med folk. Det fanns ingen plats i rummet, där jag brukar sitta, utan jag fick sitta i en fåtölj, som stod i ett rum med två sängar. Min stackars sköterska, Nancy, sprang som en skållad råtta och hann knappast prata med mig, vilket vi båda var ledsna för. Nu ska jag dessutom bara ha behandling var fjärde vecka, så vi ses först efter nyår.

På hemvägen skulle vi till Apoteket. Det visade sig, att all medicin inte fanns i Landvetter, så vi fick åka till Östra Sjukhuset på långa omvägar. Omvägar och bilkö, i vilken vi blev påkörda bakifrån med vad det innebar i irritation och tidsåtgång, väntade på hemvägen, så vi var inte hemma förrän strax före sex, fast vi lämnat JK vid halvtretiden.

Igår var jag ute och tog bilden här ovan. Idag har jag inte ens orkat titta ut genom fönstret. Jag började nämligen må illa igår kväll. Jag har aldrig mått riktigt illa, så att jag kräkts, av någon behandling förut, men nu gör jag det. Bläää!