Kedjebrev

Tänk att man ändå går på det! Inte fick man några vykort som barn, fast man skickade till två stycken och skrev av brevet och skickade till fem. I min ungdom skulle man i stället skicka en femma, det gjorde jag aldrig. Jag brukar inte heller vidarebefordra de massmail, jag ibland ombeds sprida för allmän kännedom, om det inte gäller något väldigt behjärtansvärt.

För några veckor sedan kom ett mail från en nätbekant. "36 recept" stod det på ärenderaden. Jag var just då för trött för att vare sig skicka vidare eller tacka nej. Det blev liggande. En vecka senare kom ett likadant från en annan nätvän och för några dagar sedan ett tredje. OK, tänkte jag, jag får väl göra något åt det. Inte för att jag behöver några recept, har många fler än jag någonsin kommer att kunna använda, men visst skulle jag väl kunna dela med mig. Skrev alltså ner receptet till en rätt, jag nyligen lagat, och skickade det till dem som stod överst i de tre mailen. Sedan skulle mailen vidarebefordras till vardera tio stycken. Det var bara att öppna adressboken. Två av de 30 mailen studsade, åtta adressater tackade nej. Jag orkade inte göra något åt det.

Om jag fått något recept? Nänämensan! Vem trodde det egentligen? Det var ju bara vanliga kedjebrev. Tänk, att man går på det!