Nästan bara tråkigheter

Tisdagen den 6 mars hade jag tid för läkarundersökning och behandling på JK. Det blev ingen behandling, paraplatinet hade gjort sitt och hade ingen verkan längre. Jag fick åka hem med ett recept på hormoner. Passade på att tala om, att jag tyckte buken kändes vätskefylld igen, och fick löfte om en tid för tappning.

På onsdagen ringde de och ville, att jag skulle komma redan nästa dag. Alf var inte hemma, men Simon kom hit och körde mig. Natten innan låg Mines på min säng hela tiden. Varje gång jag vaknade, ställde hon sig på mig och trampade och spann.


Punkteringen gick inte helt lätt den här gången, men till slut rann det snällt i alla fall, och jag kom till ett sjukrum och skulle få lite att äta. Det var en soppa, som doftade ljuvligt, men – naturligtvis – var det räkor i den. Det fanns ingen extraportion av alternativet, utan man värmde en ost- och skinkpaj år mig. Till den fick jag en kall Loka. Av detta fick jag vansinnigt ont i magen. Lite senare kräktes jag, och det höll jag på med hela natten.

Jag mådde knappast bättre på fredagen, hade dessutom fått diarré (milt uttryckt, det var som vatten), så när vätskan från buken slutat rinna, kunde jag ändå inte åka hem. Man behöll mig över helgen, tog prover på måndagen och skickade hem mig på tisdagen.

När jag kommit hem, blev jag bara sämre. Jag orkade ingenting, och jag hade ont överallt, i magen men också i rygg och nacke, eftersom jag legat så mycket och antagligen fel. Alf skulle vara borta måndag förmiddag och skulle inte kunna köra mig, så jag ringde till JK och bad att få komma in på söndagen. Det fick jag.

På JK såg man först till, att jag fick adekvat smärtlindring, hemma hade jag inte vetat, vad jag skulle ta mot vad, så det blev nog nästan ingenting. Tänk att kunna sova en hel natt!

Men sedan blev det totalstopp i tarmen. Allt jag åt kom upp igen, ibland med detsamma, men oftare när det var så gott som färdigsmält. Att laxera hjälpte inte, och doktorn trodde att tarmväggen blivit så stel av tumörvävnad, att tarmen inte kunde arbeta. Jag kunde nog se fram mot ett liv med dropp som enda näringskälla. Så blev det gudskelov inte. Jag fick cortison mot eventuell svullnad, och på torsdagen kom verksamheten igång. Glädjestrålande berättade jag för ett par sköterskor, och snart visste hela avdelningen. :^)

Jag slutade inte helt att kräkas för det, men den mesta maten fick jag behålla, och på fredagen kunde jag åka hem på permission.

På onsdagen fick jag förresten jättefint besök. Det var min syster och systerdotter, som tog ett tidigt tåg från Täby och var hos mig hela dagen. Och underbara tulpaner hade de med sig.