Hemsjukvård och grönt band

Jag har alltid ryggat, när hemsjukvården kommit på tal. Ändstationen, har jag tänkt, och på sätt och vis är det väl det. Innan jag fick komma hem från sjukhuset, fick jag i alla fall träffa representanter från hemsjukvården och rehab i vår kommun. Det bestämdes, att hemsjukvården skulle hälsa på mig under permissionen.

Det var härligt, att komma hem. På fredagskvällen åt jag en stor havskräfta. (Jo, jag tål alla skaldjur utom räkor.) Och åh så gott jag sov i min egen säng.

På lördagen var det fantastiskt väder. Jag kunde sitta minst en timme på balkongen. Jag dricker inte kaffe längre och tycker inte om kakor, men jag kalasade på chips och rumsvarm Coca-Cola. En sköterska var här och gav mig dropp. Det jag äter och får behålla räcker inte riktigt. Hon hade med sig två ställningar, så att jag bara behöver flytta påsen mellan våningarna. Hon bytte också mitt morfinplåster, som jag fått utprövat på JK, fast egentligen klarar jag det själv. På kvällen åt jag lite hummer.

På söndagen skulle vi ha hälsat på Margareta i hennes nybyggda stuga, men man fick fortfarande gå på spänger fram till huset, och det var jag inte säker på att klara, så vi sköt på besöket. Men jag satt på balkongen den här dagen också, för det var ännu varmare. Och till lunch åt vi våfflor med kesoröra och löjrom.

Det var inte roligt, att komma tillbaka till JK efter att ha blivit bortskämd hemma hela helgen. När lunchen kom, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna; två kallnade skivor falukorv med mos men utan senap. Men man tröstade mig, värmde maten och la på senap.

Sedan ringde de från min tandläkargrupp och ville ge mig tid hos tandhygienisten. ”Det hinner jag nog inte”, sa jag. ”Men du kan få tid längre fram”, sa receptionisten. ”Ja”, sa jag, ”jag menar, jag är så sjuk, att jag förmodligen aldrig hinner komma mer.” Den stackars receptionisten blev alldeles chockad. Hon visste ju inte om min sjukdom, även om min tandläkare gjorde det. Jag ringde och bad om ursäkt och förklarade mig närmare nästa dag.

Det blev mycket gråtande och snörvlande den här dagen. Medpatienterna ville knappast prata med mig, och det var väl inte så konstigt. De hoppades ju fortfarande, att de skulle bli friska, medan jag inte stack under stol med, att jag inte skulle bli det.


På eftermiddagen kom Simon. Han fyllde år och ville fira tillsammans med mig. Han fick sin önskepresent, drömklockan, som han letat efter i flera år, klockan för livet.

Sedan fick jag en ny rumskamrat, en jätterolig dam, som hette Anita. Hon förstod, att man visst både kan prata och skoja med någon, som har obotlig cancer, även om hon förstås också hoppades på att bli frisk.


Innan jag åkte hem, hade benen börjat svullna. Låren var jättestora och hårda och alla trodde att jag fått lymfödem, men när jag fick vattendrivande medicin gick låren ner först, så det var bara vanlig svullnad, gudskelov. Jag är fortfarande lite svullen om fötterna, särskilt de dagar jag sitter mer än jag ligger, men stödstrumpor varje dag och vattendrivande då och då hjälper.

Det underbara vädret höll i sig, medan jag var på JK, så jag tillbringade en hel del tid på deras balkong också. På tisdagen fick jag en blodtransfusion. Jag hade trott, att jag skulle få åka hem sedan, men det hade ingen annan trott, så jag fick stanna till onsdagen. Innan jag skrevs ut, fick jag träffa doktor Johanna. Hon hade ett grönt band på sin rock, och jag frågade, vad det stod för. ”Det är för gynekologisk cancer”, sa hon. ”Ett sånt vill jag ha”, utbrast jag, och då fick jag hennes. Sedan fick jag den här adressen: http://www.gynsam.se/


Jag som retat mig så på rosa bandet, för att det är så ensidigt, och så har det hela tiden funnits ett grönt band. En emaljerad pin kostar 30:-, och man kan bli medlem i Gynsam för 150:-. Åh, vad jag skulle bli glad, om mina vänner ville stödja den föreningen.

När jag kom ut från Johanna, var det dags för middag. En undersköterska tyckte att jag skulle äta i dagrummet, eftersom jag var nära det. Så tog hon mitt vattenglas och sa: ”Då kan du ju dricka något roligare också.” Jag tog en lättöl, som naturligtvis var iskall. Så var den dan förstörd, när jag kom hem hade jag fortfarande ont i magen.