När jag var nio år önskade jag mig
De knepiga katternas bok av T S Eliot. Jag vet inte, hur jag kommit på, att jag ville ha den, kanske låg den uppslagen i bokhandelsfönstret och avslöjade de lockande bilderna. I vilket fall som helst fick jag den, trots att den kostade 8:50, vilket måste ha varit mycket för en tunn volym 1951. Och jag älskade den från första stund. Säkert förstod jag inte alla konstiga ord, men jag tog dem till mig med hela det språkintresserade barnets fascination. Britt G Hallqvist lät inte en enda underfundighet komma bort i sin suveräna översättning.
Trettio år senare såg jag Cats i originaluppsättning i London. Fantastiskt att Andrew Lloyd Webber velat göra musikal av min älsklingsbok! Trots att jag kände igen de flesta kattpersonligheterna var det en ny och annorlunda upplevelse. Lloyd Webbers musik hade jag lärt mig uppskatta i
Jesus Christ Superstar, men helheten av dikterna, musiken och den speciella salongen, där publiken satt runt en vridscen, som sakta roterade, och ”katter” sprang mellan raderna och tiggde godis, var tämligen omtumlande. Att en av sångerna,
Memory, inte var skriven av Eliot, utan lagts till av Lloyd Webber, som lät Trevor Nunn skriva texten, var inte så svårt att acceptera, särskilt inte, som den sjöngs av Elaine Paige. Hennes rollfigur,
Grizabella the Glamour Cat, finns inte med i boken. T S Eliot lär ha tyckt att dikten om henne var för sorglig, men hans änka hittade den i en byrålåda och gav den till Lloyd Webber.
Jag köpte förstås dubbel-LP:n med hela musikalen, och den har spelats flitigt genom åren.
För en vecka sedan var det så dags för Cats i Göteborgsoperans uppsättning, och det blev faktiskt också en ny och annorlunda upplevelse. Eftersom man inte hade tillgång till londonteaterns vridscen mitt i salongen, hade man flyttat handlingen från originaluppsättningens soptipp till ett vinterstängt tivoli, som gav helt andra möjligheter till festliga effekter. Bland annat kunde järnvägskatten komma in på scenen i ett tåg, ett grönt tivolitåg visserligen, men i alla fall. Ensemblen var utökad med ett par cirkusakrobater och en bedårande liten vit kattflicka, som var både luftakrobat och tåspetsdansös. Det hände hela tiden saker överallt på scenen, men eftersom handlingen – med nödvändighet - är ganska löst sammanhållen, störde det inte utan var bara trevligt. Hela föreställningen var som en stor fest, och jag roade mig kungligt precis som resten av publiken av allt att döma.
Fanns det då ingenting, som störde? Jo, och det hade jag nog väntat mig, om jag ska vara ärlig, Ingela ”Pling” Forsmans översättning. Jag förstår mycket väl, att en del av Britt G Hallqvist texter känns gammalmodiga idag. Där nämns säkert saker, som dagens unga aldrig hört talat om, och publiken – åtminstone den här kvällen - var tämligen ungdomlig. Jag kan också tänka mig, att en del inte riktigt går ihop med musiken. Men varför ändra, där det inte behövs?
The Naming of Cats läses i talkör och det är för mig ofattbart, att man bytt ut underbara
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de’!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
etc.
mot någon menlös variant om att döpa en katt. Tyvärr har jag inte kunnat hitta den för jämförelse.
Och att teaterkatten Gus, förtjusande spelad av Per Myrberg, skulle ha gjort succé i
Katt på hett plåttak är ju horribelt. Det vet väl alla, att det inte finns någon katt i den pjäsen!
Och så påstår hon, att det är vår, när Bustopher Jones bär hög hatt. Bustopher Jones bär aldrig hög hatt, möjligen plommonstop. Däremot bär han enligt originaltexten vita damasker, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden. Det är då det är vår.
Ja, det är roligt att gnälla ibland, och eftersom jag är tämligen övertygad om, att Pling inte kommer att läsa min blogg, så kan hon ju inte ta illa upp. Hon har ju gjort en del hyfsade saker också.
