Tisdagstroll och efitbilder

Det är som om det gått troll i tisdagar. I förrgår var en alldeles vanlig tisdag, det hade gått två veckor från behandlingen och jag hade inte mått illa sedan - just det, förra tisdagen. Men jag fick ont i magen före lunch, och det ville inte gå över på hela dagen, fast jag försökte äta lagom mycket av rätt mat. Frampå morgonkulan kräktes jag. Då var det förstås redan onsdag, men det hade ändå börjat på tisdagen. Sedan sov jag halva onsdagen, först på eftermiddagen kunde jag gå upp och äta och försöka fungera.

Till råga på allt var det efit-dag. Det blev inga särskilt roliga bilder. Nu har jag lagt in efit i den nya hemsidan, så det ser inte riktigt ut som vanligt. Eller kanske skulle jag säga, att det ser precis ut som vanligt, om man jämför med de flesta andra. Det ser bara inte ut som mina efit brukade. Titta själv.

Tyck gärna till i gästboken, men läs min motivering först.

Idag tänker jag må bra, för ikväll ska vi gå på Cats!

Skumtomtejuice

Börjar så sakteliga återhämta mig. Aptiten är det verkligen inget fel på, men då jag är livrädd för att överbelasta magen igen, äter jag ändå små portioner. Därför försöker jag då och då få i mig en s.k. näringsdryck. De flesta är riktigt läbbiga, men jag undrar, om inte den Alf kom hem med från Apoteket i onsdags tar priset. "Den smakar hallon och är såå populär", hade de sagt till honom. Vet ni hur den smakade? Som flytande skumtomtar! Tur att jag hittade en ingefärskaramell, som tog bort den värsta eftersmaken. :^P

Igår fick jag äntligen städat bort julen ur gula huset, passade samtidigt på att lägga in en ny knapp i menyn och anpassa gästbokslayouten till den nya sidan. När du ändå kollar; varför inte skriva en rad?

Och var har jag varit nu då?

Tisdagen den 9 januari fick jag min andra paraplatinbehandling. Simon körde mig till JK och efteråt åt vi lunch på en taiwanesisk restaurang (där maten var nästan identisk med den på thairestaurangen i Partille, bara lite mildare). Sedan handlade vi lite mat och åkte hem. Visserligen hade jag några ärenden att uträtta, men jag kände, att de fick vänta till en annan dag.

Så här såg det ut vid thairestau- rangen under över- svämningen i december. Förmodligen kan de aldrig öppna igen. Sorgligt!

(Aftonbladet tog bilden.)

Jag hade inte varit hemma lång stund, innan jag kräktes. Sedan mådde jag illa hela kvällen och natten och var uppe och kräktes varje kvart! På onsdagsmorgonen ringde jag till JK. Där hade man inte plats för mig men lyckades ordna en säng på KK. Dropp igen då. Och fortsatt illamående hela torsdagen. På fredagen var det bättre, för att bli bakslag igen på lördagen.

På söndagen mådde jag bra. Syster och systerdotter skulle ha kommit ner från Täby, men hindrades av stormen Per. Jag fick tulpaner i stället.


På måndagen mådde jag också bra, så jag blev utskriven i tisdags. Då ville jag absolut uträtta mina ärenden. Ingen kunde hämta mig med bil, utan Simon och jag tog spårvagnen till stan. Där fick jag gjort allt jag skulle, innan jag tog bussen till Landvetter och möttes av Alf.

Det var skönt att vara hemma och roligt att laga maten själv. Jag ville ha vitvinssås till den kokta torsken, och eftersom vi inte hade någon slatt, öppnade Alf en ny flaska. Naturligtvis var jag tvungen att dricka ett par glas, och naturligtvis blev det alldeles för surt för magen, så jag kräktes igen. Sedan blev jag liggande hela onsdagen, utan att må illa men också utan aptit. Först igår kväll kunde jag äta lite. Idag har maten smakat bra, men jag är fortfarande alldeles matt och med gelé i knäna.

Jag har i alla fall hunnit läsa en hel del både på sjukhuset och hemma. Babes i Beijing av Rachel DeWoskin har jag läst ut idag. Det är en rolig och personlig dokumentär, minst lika spännande som en roman. Rekommenderas varmt!

Uppdrag från Mimo

Mimo bad mig delta i en enkät om bloggar. Här är mina svar:

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan september 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Jag visste inte riktigt vad det var. En del nätvänner förde små dagboksanteckningar med pytteliten stil i en i-frame på sin hemsida och kallade detta blog. Jag anade, att det måste vara något mer.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag har alltid älskat Rullen hos Eva-Lena B, men det tog ett tag, innan jag fattade, att detta var en blogg i ordets rätta bemärkelse.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Jag hade över sex års erfarenhet av egen hemsida, så det är inget större fel på mina första blogginlägg.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Ett tiotal.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
80-90%.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Finns ingen.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Alla bloggare jag gillar har några drag, som jag känner igen hos mig själv. Vill inte nämna någon speciell.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De fysiskt nära bryr sig inte om det. De, som inte kan träffa mig så ofta, tycker att det är jättebra.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror det.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Ja, det ger sig självt, tycker jag.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Finns det något, som någon i min omgivning inte bör veta, skriver jag inte om det, även om jag inte tror, att denna person någonsin läser min blogg.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Ganska stor antagligen.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Delvis.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Inte direkt via bloggen, men genom internet.

16. Kan det vara “skadligt” att blogga?
Det tror jag inte.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Nej.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej - inte än i alla fall.

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Nej, det tycker jag inte.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Lever jag om två år?

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Ja visst, det behöver man ju bara lyssna på radion eller slå upp en dagstidning för att konstatera.

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Jag kan vara mer personlig och skriva om allvarligare saker än på hemsidan, där jag helst vill roa och underhålla.

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag läser sällan andra bloggar än dem jag har länkar till här till höger. När det gäller dem är det ett snabbt sätt att se hur det står till med blogginnehavarna.

Enligt reglerna skulle jag visst skicka vidare till fem bloggare, men jag nöjer mig med Gila och Baloo. Och Eva-Lena - fast hon för sina rullande anteckningar på hemsidan och inte på någon extern bloggsajt.

Bittermandel i nötskålen

Igår fick jag Ida tablå med posten. Det är senaste nytt från vårt intranät Ida, tryckt i färg på tjockt fint papper. Det brukar vara roligt att få Ida tablå, särskilt när jag inte är på jobbet och kan läsa "riktiga" Ida. Men igår satte jag glädjen i vrångstrupen.

Jag började arbeta som lärare i Landvetter kommun (som sedemera slogs ihop med två andra kommuner och blev Härryda) under lärarbristens år 1967 och kollegiet var mycket ungt. Så småningom var det i alla fall någon, som arbetat i tjugofem år. Strax innan jul fick hon följa med kommunens representant och välja en gåva. Denna tilldelades hon sedan vid en finare middag tillsammans med kommunens övriga "tjugofemåringar". Nästan varje år var det någon av de närmaste kollegerna, som stod i tur. Åh, vad man avundades dem, samtidigt som man såg fram emot sin egen stora dag.

1992 var det då äntligen min tur. Adressen, Råda församlingshem, var lite underlig, tyckte jag, men de hade ju en stor matsal, så varför skulle de inte kunna ordna en fin middag där? Alf körde mig dit och skulle hämta mig efter ett par tre timmar.

Jag steg in i matsalen tillsammans med en massa människor, av vilka jag kände de flesta, vi hade ju anställts samma år. Men var var de vita dukarna och det fina porslinet? Och varför kändes ingen doft av mat? Förklaringen fick jag snabbt nog. Varje kuvert bestod av en flaska lättöl, ett glas och en assiett med en landgång på. Jag är inte ens säker på, att de bemödat sig om att ta av plasten. Det visade sig att vi var en av de två-tre årgångar, som drabbats av kommunens besparingsiver.

Vi fick varsin orkidé och några presentkort med gåvosumman. Sedan blev det kaffe och tårta - trodde ni, ja! En pepparkaka, en sådan där vanlig liten rund från en burk, var vad vi fick till kaffet. Som ni förstår tog detta långt ifrån tre timmar, knappt två, tror jag. Sedan stod jag ute i vinterkvällen och frös och väntade på Alf, för det här var före mobiltelefonernas tid - åtminstone i min värld.

Jag använde i alla fall merparten av presentkorten till en klocka jag länge önskat mig. Jag är rädd att de för en del andra försvann i julbudgeten.



På Ida tablå finns en stor färgbild på festklädda, glada människor. Jag känner igen många av dem också, trots att de bara varit anställda i kommunen tjugofem år jämfört med mina numera trettionio. Bilden är tagen på Hällsnäs, den flotta konferensanläggningen här på andra sidan sjön, där de bjudits på

löjrom med mandelpotatiskräm, rökt lax samt syrad grädde
hälleflundra i havskräftsbuljong med glaserade rotfrukter
mörk chokladmousse med hallonsorbet och citroncurd

Sedan fick de sina gåvor, som de fått välja ut i förväg. Det är inte deras fel, jag vet. Förmodligen var inte kommunens representanter desamma som för fjorton år sedan heller. Men någon, jag vet inte vem, borde i alla fall få lite bittermandel i hallonsorbeten, tycker jag.

Kejsarolvon

Kejsarolvon brukar blomma i januari-februari. Det är ingenting konstigt med det. Milda vintrar blommar de gärna redan på hösten. :^D
Men inte i år trots supermild höst och vinter, det är konstigt!
Hela busken står där som en rosa dröm precis i rätt tid.

Idag har vägen blivit färdig. Känns lite underligt att höra trafik utanför igen. Mölnlyckebussen står jag ut med, eftersom jag åker med den ibland, men jag skulle gärna slippa Postens långtradare mellan flygplatsen och den nya postterminalen i Fläskebo en bit upp i partillebacken. Hoppas vi får ett nytt motorvägsmot snart! Den intresserade kan titta på kommunens detaljplan.

Jag blev intervjuad av Linus Hugo från GP på förmiddagen, men jag nämns inte i webbtidningen. Vi får väl se, om det står något i Mölndal/Härrydaupplagan av papperstidningen. Jag antar att vi får den i morgon. Ett par dagar efter raset ringde jag prenumerationsavdelningen och frågade, var vi kunde hämta vår tidning någonstans. Den jag talade med visste inte, men hon namngav en person, som skulle ringa upp mig. Det gjorde han aldrig. Så nu tänker jag kräva, att GP förlänger vår prenumeration med 22 dagar.


Och när jag ändå är igång och gnäller:

Jag vill också leka med en sån här!

Typiskt!

sa vi igår, när strömmen gick mitt i matlagningen. Ja, jag sa nog lite mer till och med. Vi skulle ha biff rydberg förstärkt med en rejäl portion blandsvamp från frysen. Dessutom hade vi tänkt äta medan vi tittade på Eva Rydberg.

Potatis och svamp var färdiga, löken halvstekt och köttet rått. Lyckligtvis fanns det sprit i vår gamla fondue-rechaud, eftersom vi använt den till att hålla doppet varmt på juldagen. Flytta över löken i mindre panna, steka den färdig, steka köttet i omgångar, så inte pannan skulle bli för kall. Efter några minuter var det färdigt. Och precis när vi satt oss till bords kom strömmen tillbaka. Det hade nog inte gått mer än fem minuter av lustspelet. Men medge, att det var dålig timing!

Givetvis stormade det igår. Det gjorde det på nyårsafton också. Men dagen innan var det strålande solsken, liksom idag. Vi har verkligen omväxlande väder. Fast absolut ingen vinter.

Idag har Simon tagit sina katter och åkt hem. Han får låna bilen, eftersom jag ändå inte orkar köra. Men nu har jag fått vitamintabletter och näringsdrycker (det är inte gott!), så jag hoppas få lite krafter tillbaka. Jag har åtminstone slutat gå ner i vikt.

Och så har jag uppdaterat i Gula huset.

Ett litet PS:
När jag satt och tittade mot ett fönster idag på eftermiddagen, såg jag hur en amaryllis rös. Ja, det såg verkligen ut så.
Förklaring: de tunga maskinerna nere på vägen fick huset att skaka, men det märkte man inte på något annat vis. Bara på att en av alla våra amaryllisar rös.

Så gott nytt år det går

I fredags åkte Simon och jag till Sävedalen för att äta lunch med Alf på favoritrestaurangen. Jag kände mig ganska måttlig, när jag bara åt det ena kycklingspettet och tog med det andra hem till katterna. Sedan åkte vi till Allum och köpte kola på Godishavet, tre påsar att ge bort och en att spara till trettondehelgen, som brukar vara vår stora godishelg. När vi gick förbi Cederleüfs, blev jag väldigt sugen på wienerbröd, så jag köpte varsitt, och så åkte vi till Alf och drack kaffe. Det hade gått två timmar sedan lunchen, så jag trodde inte, att magen skulle bli överbelastad.

När vi kom hem, hade jag ont i magen och mådde lite illa, så jag sa till Simon, att jag skulle lägga mig en stund men snart vara uppe igen. Det blev inte så. Jag började kräkas och mådde illa hela kvällen och natten. På lördagen försökte jag äta lite, men det gick inte så bra, jag ägnade mig mest åt svält och sömn. Lyckades se "På spåret" på kvällen. Vi "vann", eftersom jag tog Enköping på tio poäng, medan inget av lagen på teve klarade det. Sedan gick jag och la mig igen. Vaknade hungrig vid sextiden och åt en halv fruktyoghurt, som stod på nattygsbordet. Ett par timmar senare åt jag en lätt frukost.

Jag klarade hela dagen genom att äta små "sjukhusportioner" omväxlande med fruktyoghurtar. På kvällen kom Margareta. Trots att jag var väldigt matt, blev det en trevlig nyårsafton, och ännu har jag inte känt av några efterräkningar, tvärtom. Det verkar som magen och jag äntligen är överens om vad jag kan äta. Sedan behöver jag naturligtvis mer energi, det har rasat ett kilo om dagen sista tiden. Jag får nog se till att få hem näringsdrycker, fast jag inte tycker om dem.

Eva-Lena utmanade mig med nyårsönskningar. Att mina är inriktade på min hälsa, förvånar väl ingen.

Första önskningen är förstås, att jag ska kunna bli frisk.
Att den ska uppfyllas är inte så sannolikt, så den andra är, att jag får behålla livskvalitet den tid jag har kvar.
Den tredje är, att allt ordnar sig till det bästa för mina närmaste.
Den fjärde, att cancerforskningen ska göra stora framsteg under det nya året.
Den femte kunde kanske vara att man inför motsvarigheter till rosa bandet för andra cancerformer. Det finns inte bara bröstcancer, nämligen.

Nu hade jag tänkt uppdatera hemsidan, men jag har inte kommit åt min ftp-server på ett par dagar. Får väl hoppas, att det löser sig, när helgen är över. Har en lätt supportringarfobi. :^P