Hopp om vår väg

Tänkte bara visa vad som just nu jobbar nere på vägen. Med lite tur blir den färdig i morgon.

JK tur och retur

Juldagen blev precis så där skön, som juldagen ska vara. Vi läste, spelade julskivor, njöt av våra julklappar, åt risgrönsgröt och ansjovissmörgås till lunch och det godaste från julbordet till middag.

Annandagen började också bra. Vi hoppade över lunchen och tog tidig middag. Lutfisk - mmmm! Sedan blev det ris à la malta. Den var ljuvlig, men jag orkade inte så mycket, så jag gick och vilade mig med tanken, att jag skulle ta en portion till till kaffet vid sextiden. Men då var jag fortfarande mätt och började må illa. Efter att ha försökt kräkas - med måttlig framgång - började jag få riktigt ont i magen. Jag insåg, att det inte skulle vara någon större vits att försöka ta något mot det (När skulle det lösas upp i den fulla magen?), så jag bad Alf ringa JK, jag hade ju ändå bara permission och skulle tillbaka nästa dag.

Jag fick komma med det samma. Jag fick genast en morfinspruta, som tog bort magvärken på några minuter, och sedan fick jag dropp. Kändes lite knäppt att få dropp, när man som jag ätit för mycket, men jag var väldigt torr i munnen, så jag behövde väl vätskan.

Igår morse fick jag bara en kopp te, men redan till lunch hade jag doktorns tillstånd att äta igen. Magen skötte sig bra och jag fick åka hem på eftermiddagen. Fick ont i magen och mådde lite illa i bilen. Försökte äta lite innan middagen för att magen inte skulle vara för tom. Efter middagen tyckte den, att den var för full igen. Jag kräktes upp lite grand, sedan somnade jag. Vaknade pigg och glad vid tiotiden. Gick och la mig igen, men gick upp 00.25 och tittade på "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" tillsammans med Simon. Det var roligt att se hur Carmen Maura, som spelade modern i "Att återvända" såg ut arton år tidigare, även om den här filmen inte var lika bra som den. Rolig var den i alla fall, och när den var slut klockan två, satt vi och pratade en timme. Sedan sov jag gott resten av natten.

En fröjdefull jul

Så kom då julafton. Jag hade bara behövt göra, vad jag orkade och ville. Mina killar gjorde allt de såg behövde göras och det mesta, som jag bad dem. Ändå blev det - som vanligt - en ganska sen julmiddag, innan jag tyckte att både hemmet och jag själv dög för denna tilldragelse.

Jag hade en ganska ny rödrutig kjol till en gammal vit julblus, som passar igen, eftersom jag gått ner en del. Jag kände mig riktigt fin.

Vi hade hjälpts åt att duka det tre meter långa bordet med ärvt porslin och vackra gamla glas, och vi hade skurit ner på julbordet, så att det bara innehöll våra absoluta favoriter. Simon, som är vegetarian, hade lagat fräscha läckra rätter åt sig själv. Vi drack mörkt öl och Löjtens och sjöng många snapsvisor. När vi var mätta slutade vi äta, trots att vi inte smakat på skinkan (sedan igår vill säga).

Sedan behövde jag vila en stund. Vi drack kaffe och började dela ut julklappar först vid halvtiotiden. En av mina första klappar var en röd jumper. Den passade så bra, att jag behöll den på hela kvällen. Nu kände jag mig ännu finare.

Jag fick femton julklappar, för jag får av så många. Alf och Simon fick lika många tillsammans. Vi älskade alla presenter, ingen var "sådär". Men ni kan nog föreställa er, vilken tid det tog. Förutom beundran av paket, versläsning och gissning, öppning av paket, beundran och, om så krävdes, provning av innehåll, skulle vi mumsa av det dryga kilo kola, jag köpte på Allum förra söndagen.

Katterna fick förstås också julklappar. Här ser ni Mines, Trotskij och Sahib inspektera en burk Sheba.

Magen var jättesnäll hela kvällen, men jag måste bland annat ta Betapred, för att den ska vara det, så jag sov bara mellan fyra och fem. Sedan gick jag upp och lade ut lördagens EFIT. Därefter klistrade jag in julkort i Julbilagan och uppdaterade Gula huset av bara farten. Gick och la mig tjugo över åtta och sov halvannan timme. Har mått bra ändå idag.

Och magen är fortfarande snäll!

JK - igen

Så har jag haft den här utsikten igen i några dagar. Bilden är tagen med min nya telefon.


I måndags kväll ville Alf ha spaghetti bolognese, och det är ju gott, men varför skulle jag äta så mycket själv? Magen kändes jättespänd.

I tisdags åt jag min vanliga frukost och en god smörgåslunch: ägg och ansjovis, brie och salami. Efter lunchen var jag så mätt, att magen värkte. Jag gick och la mig en stund, med tanken att om magen fick arbeta i lugn och ro, skulle det lösa sig. Men efter en stund mådde jag illa och alla tre måltiderna kom upp. Sedan kräktes jag lite till av bara farten. När Alf kom hem var jag så matt, att Alf ringde JK, själv kunde jag knappast röra mig eller tala utan att kräkas.

Jag åkte till avdelning 56 på JK i ambulans. Det var första gången, och det var svinkallt i ambulansen. När jag kom fram fick jag genast dropp. Jag fortsatte kräkas, men under natten kom magen igång.

På onsdagen röntgades magen, och man misstänker, att förstoppningen delvis berodde på en förträngning i tunntarmen. Fast mest var den nog självförvållad, eftersom jag tagit starka värktabletter, utan att ta laxermedel samtidigt. Jag hatar laxermedel! Tror att katrinplommonjuice klarar allt.

På eftermiddagen blev jag flyttad till avdelning 56, någon annan behövde min säng på 53-an. Där drack jag lite buljong, som jag fick upp. Senare drack jag nyponsoppa och fick behålla 2/3.

Torsdag drack jag lite te till frukost och åt en fruktyoghurt till lunch. Allt stannade kvar, men jag fick fortfarande dropp och hölls under uppsikt. Till middag kunde jag peta i mig lite kycklingsås och potatismos. Gott! Men jag fick inte åka hem.

Fredag åt jag frukost, lunch och middag, bara lite förstås, men jag hade aptit. Jag fick flytta till avdelning 52, eftersom de andra stängs över helgen. Alla andra åkte hem. Jag kände mig som någon, de behöll för att ha något att göra. Doktorn kom och sa, att jag skulle få gå hem på permission på lördagen. Men senare meddelade hon, att jag kunde få gå redan på kvällen, om jag ville. Alf och Simon har varit lediga och handlat och städat och grejat, och jag var nästan beredd på, att de inte skulle vilja ha hem mig, förrän de var mera färdiga. Men de blev så glada! De blev så glada, att jag blev rörd och grät.

När jag kom hem var alla tre katterna här. Det var så mysigt.

Idag har jag gjort senap och nu ligger skinkan i grytan. Jag har tagit efit-bilder och bytt julklappar med Margareta. För övrigt har jag bara talat om för herrarna vad jag vill ha gjort!

I morgon är det julafton. Jag känner på mig, att det blir en riktigt god jul. Och jag behöver inte vara tillbaka på JK förrän på onsdag. Och det bästa av allt - nästan - jag har inte ont, så jag behöver varken värktabletter eller (blää) laxermedel! :^D

En bit på väg mot jul

Nu mår jag inte illa längre, även om jag fortfarande är så trött, så trött. Det allra viktigaste har jag med en kraftansträngning lyckats göra. Så har då julkorten blivit skrivna och skickade och igår åkte vi till Allum och köpte de sista julklapparna. Plötsligt har det blivit nästan nödvändigt med ett köpcentrum på nära håll. Göteborg hade jag knappast klarat igår. När vi kommit hem och ätit lunch, sov jag ett par timmar, så att jag sedan orkade slå in paket och skriva rim. Nu är ännu en kartong på väg till Täby. De är sju personer i min systers familj, så det blir en del.

Alf har lovat handla julmaten, om jag inte orkar. Vi skar ner ganska rejält på julbordet redan ifjol. Det kändes faktiskt bra att kunna äta alla sorter utan att bli proppmätt. Men jag ska försöka lägga in sill. Fiskhandlaren har jättegoda sillar, men just den traditionella inlagda vill vi ha vår egen.

Så hoppas jag, att Simon dyker upp och hjälper till att städa, och jag hoppas att vi hinner få fram i alla fall det käraste pyntet. För då blir det nog jul i år med.

Idag har jag äntligen skickat ut julgåvan till mina nätvänner. Den finns i Julbilagan, om jag missat någon. Och här finns det en lapp, om du gör ett jultäcke.

Stor dramatik

Ni såg kanske på teve i måndags kväll, att vägen rasat vid Landvettersjön (eller Gröen, som den egentligen heter), någon kände kanske till och med igen stranden eller vårt garage, som skymtade på en av filmerna. Raset är vid grannens uppfart och det inträffade vid 14-tiden. Ett par timmar senare, blev både grannarna och vi tillsagda av vägverket och kommunen, att vi inte borde sova här på natten. Vi tog in på hotell och lika bra var det, för därifrån kunde vi ta oss till JK på tisdagsmorgonen utan amfibiefordon.

När jag blev inlagd i fredags morse, räknade man med, att jag skulle kunna åka hem vid fyratiden, när avdelningen stängde, men de fick flytta över mig till en annan avdelning, för det rann hela kvällen. Först på lördagsmorgonen tog de bort dränet. Då hade det kommit allt som allt 6,3 liter! Sedan fick jag vänta till klockan tre, innan det kom en doktor. Hon skrev inte ut mig, men jag fick gå hem på permission. Jag orkade inte hämta telefonen, men vi köpte lite mat för helgen.

Jag minns inte så mycket från söndagen mer än att vi hämtade telefonen, och den är jättefin. I måndags var det stor dramatik, som synes ovan, och jag fick lov att ta mig i kragen och packa en liten väska för hotellnatten och se till, att jag fick med mig vad jag skulle behöva på JK.

Där var massor av folk, men jag var bara en halvtimme försenad in till doktorn. Jag får nu Paraplatin igen. Det fick jag tillsammans med Taxol vid min första behandling för tre år sedan. Efter ett halvår fick jag enbart Paraplatin, men efter mitt recidiv prövade man Caelyx och när det slutat verka Taxol igen. Nu biter inte ens taxolen, så nu gör man ett nytt försök med Paraplatin. Skulle det sakna effekt, vilket tyvärr är ganska sannolikt, återstår bara hormoner. Med dem kan man bromsa sjukdomsförloppet men inte bota.

Även på avdelningen var det fullt med folk. Det fanns ingen plats i rummet, där jag brukar sitta, utan jag fick sitta i en fåtölj, som stod i ett rum med två sängar. Min stackars sköterska, Nancy, sprang som en skållad råtta och hann knappast prata med mig, vilket vi båda var ledsna för. Nu ska jag dessutom bara ha behandling var fjärde vecka, så vi ses först efter nyår.

På hemvägen skulle vi till Apoteket. Det visade sig, att all medicin inte fanns i Landvetter, så vi fick åka till Östra Sjukhuset på långa omvägar. Omvägar och bilkö, i vilken vi blev påkörda bakifrån med vad det innebar i irritation och tidsåtgång, väntade på hemvägen, så vi var inte hemma förrän strax före sex, fast vi lämnat JK vid halvtretiden.

Igår var jag ute och tog bilden här ovan. Idag har jag inte ens orkat titta ut genom fönstret. Jag började nämligen må illa igår kväll. Jag har aldrig mått riktigt illa, så att jag kräkts, av någon behandling förut, men nu gör jag det. Bläää!

Som väntat

Igår kväll ringde äntligen doktorn. Jag har en massa vätska i bukhålan, det har jag trott länge. Jag har också ett litet brock, det misstänkte stomiterapeuten redan i somras, eftersom magen plötsligt började puta mer på den ena sidan än på den andra. Förändringarna inuti levern har inte blivit större, de är så gott som borta, men jag har fått en ny förändring utanpå. Alltså är taxolen inte verksam längre, utan jag ska få pröva något nytt. Känns lite ängsligt. Taxol kan vara för jäkligt, men jag känner i alla fall till det.

I morgon ska jag läggas in för att tappa ut vätskan. Hoppas bara att det finns en "sjö", dvs tillräckligt mycket vätska samlad på ett ställe för att man ska kunna punktera utan att riskera att skada tarmarna.

Brocket gör man nog ingenting åt. Jag har ju inte ont av det, och lite magput får man väl stå ut med.

Jag vet inte, om vi kommer att diskutera ny behandling i morgon, eller om det får vänta till på tisdag, då jag redan har en tid.

Igår kväll lyckades jag uppbåda tillräckligt med kraft för att slå in nio julklappar och en födelsedagspresent. Nu är de på väg till Täby. Men hämtningen av telefonen skjuter jag upp tills på lördag.

Väntan

En vecka sedan jag skrev, ser jag. Faktum är, att jag varit så trött att jag inte riktigt har haft lust. Jag väntar fortfarande på svaret på datortomografin, fast min doktor har lovat mig att ringa, så fort hon fått det. Ännu jobbigare att vänta, nu när jag inte mår bra. Magen känns spänd och konstig, och jag har ont ibland.

En roligare väntan är den på min nya telefon, som jag får hämta på torsdag. En riktig liten läckerbit: Z610i, en svart.