Ännu en utmaning

Knappt har jag svarat på Josses frågor, så kommer det nya från Mimo:

Uppgiften lyder:
Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande.

Här är mina fem ovanor/egenheter:

* Uppskjuter det mesta till morgondagen.
* Tycker inte om att ringa till folk jag inte känner.
* Är urdålig på att kasta bort saker.
* Har svårt att avsluta påbörjade arbeten.
* Klär mig efter regnbågen, en vecka i rött, nästa orange,
den tredje gult osv.

Skickar utmaningen vidare till Josefina, Berit, Annette, Leila och Kajsa.


Det var inte så lätt att välja några att skicka vidare till, ville inte ta samma, som förra gången, det kunde bli tjatigt för dem, eftersom det var så nyss. Bland andra nätvänner fanns det så många sidor, där detta inte alls passar in. Hoppas, att de, som jag till slut valde, har lust att svara.

Här i Landvetter strålar solen över bländvit snö. Jag ska snart ta min stickning, sätta mig på verandan och bada i ljus. Kanske går jag ut - åtminstone till brevlådan, när posten kommit - om krafterna räcker och det inte är för halt.

Citat från gula huset

Äntligen ligger mina efit-bilder från den 22 januari ute. Jag tog dem på Sahlgrenska, kom hem därifrån i onsdags och har behövt några dagar för att redigera dem.
Eftersom vi haft riktig vinter ett tag, till och med en hel del snö, tycker jag att min allra första dagsvers Proportioner passar bra i Marginalen. Vår lilla fågelrestaurang har gott om gäster, och därför har jag valt mitt andra smultronställe, som handlar om fågelsång.

Jag fick ett e-brev från BrittMarie, som läst och recenserat Jeans och diamanter en gång i tiden. Jag ser ju på räknarna att både den och Kvinnan som försvann på B&W fortfarande har läsare. Men var är recensionerna? Kom igen! Ni vet väl, att den som recenserar får ett lösenord till en snygg pdf-ad version av respektive roman?

Josefina kom med en utmaning. Inte det lättaste att svara på tycker jag. Men OK, Josse, jag gör ett försök.

4 things (4 grejor).

Fyra jobb som jag har haft:
informationsflicka på varuhus, affärsbiträde, lärare, IT-assistent
Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Trollkarlen från OZ, White Christmas, Midnight Run, Cinema Paradiso
Fyra ställen där jag har bott:
Sävedalen, Karlskoga, Örebro, Livorno
Fyra TV-program jag gillar:
På spåret, Antikrundan, Simsons, Saknad
Fyra ställen där jag varit på semester:
Mexiko, Sardinien, Cypern, Bornholm
Fyra websiter jag besöker dagligen:
Min blogg, The Counter, Josefina, Rullen
Fyra av mina favoriträtter:
Hummer, fisksufflé, piccata Giovanni, biff med lök
Fyra ställen där jag hellre skulle vilja vara just nu:
Just nu har jag det bäst där jag är.

Här är fyra andra bloggare som det vore roligt att se deras svar på dessa frågor:
Eva-Lena
Uffe
Gila
Mimo

Sover i egen säng

Igår tyckte man, att jag kunde allt jag behövde, och efter ett samtal med en dietist, fick jag åka hem. Vad gjorde jag då, när jag kom hem?

Jo, först drack vi kaffe. Sedan bestämde vi oss för vad Alf skulle handla, och medan han var borta vilade jag. När han kommit hem och visat vad han köpt och åkt till jobbet, vad tror ni jag gjorde då?

Kastade mig över datorn och mina efit-bilder? Icke! Jag la mig igen - och sov till kvart i sex.

På kvällen åt vi torsk, som Alf hade stekt, och så småningom tittade jag på Gossip. Därpå sängen igen och inga problem med sömnen, trots all vila på dagen. Min egen säng är skön!

Lösning på gammal gåta

Satt och bläddrade bakåt i bloggen och hittade ett julklappsrim:

Nu för tiden dessa rutor
kräver ingen boll,
inte ens en klubba
spelar någon roll.

Ingen lyckades gissa rätt, vilket säkert berodde på, att ingen sett paketet. För om ni sett att det var en väldigt typisk klädkartong, så hade ni ju genast kommit på att det var en golf-rutig tröja. Och att det inte är bara golfare, som älskar sådan just nu, det har ni säkert sett.

Är kvar på KK, trots att stomiterapeuten varit här idag. Jag vet inte, om de skickar hem mig i morgon, eller om de vill att jag stannar, tills de tagit bort agrafferna. Agraffer är liksom häftklammer, som man satt ihop operationssåret med. Det ser ut, som om jag hade en dragkedja på magen. :^D

Kvar på sjukhuset

En ny dekorativ servis?

Nej, jag ville ha gurka på frukostmackan men vågade inte äta skalet. Det var mycket roligare att ordna skalbitarna så här än att lägga dem i en hög.


Det var sagt, att stomiterapeuten skulle komma idag. Det trodde alla. Först på eftermiddagen kom beskedet, att hon kommer först i morgon. Hon är så att säga biljetten hem. Hon ska se, att jag klarar av att byta bandage och ge mig recept med mera. Men jag har börjat äta lite mer, jag kan ju inte fortsätta med pytteportioner resten av livet. Naturligtvis gör magen sin lilla revolt mot det. Då är det faktiskt skönt att vara kvar här.

Trevliga besök

Idag har jag varit lite trött, men en sådan dag det var igår!

Först att besöka mig var Alf. Han kom vid ettiden och ville gärna titta på skidåkning på min teve. Det fick han gärna. Jag tog honom i handen - och somnade. Det var så skönt, och jag insåg plötslig, att jag sovit ensam fem nätter. Vaknade till eftermiddagskaffet och Alf följde med mig till dagrummet. Det serverades nybakad chokladkaka.

Strax efter att Alf hade gått kom Eva-Lena, inte min syster utan min nätvän sedan mer än sex år. Hon var precis som jag föreställt mig. Eftersom vi läst varandras hemsidor och e-brevväxlat så länge, visste vi tillräckligt om varandra för att kunna samtala som om vi redan träffats många gånger. Det kändes alldeles rätt och naturligt. Jag hoppas att hon tyckte likadant.

Medan Eva-Lena var här, ringde telefonen. Det var min 92-åriga faster, som ringt hem och fått veta, att jag var här. Vi växlade några ord, för det var ett tag sedan vi talades vid. (Jag har ringt tillbaka idag.)

Och när jag satt och åt middag, dök Simon upp i dagrummet. Vi gick hit, när jag ätit färdigt, småpratade ett tag och tittade till slut på Disneydags tillsammans. :^)

I natt sov jag bättre än jag gjort någon annan natt här. Jag var ändå lite trött i morse men kom ihåg, att det var EFIT. Jag har tagit en massa konstiga (fast kanske inte så intressanta) bilder, som jag ska redigera, när jag kommer hem. De riktigt intressanta undvek jag att ta. Jag tror inte ni vill se dem.

Snötäckta tak

Både på datorn hemma och på den bärbara har jag den här tavlan av impressionisten Gustave Caillebotte som vinterskrivbord. Jag såg originalet i Paris för många år sedan och blev blixtförälskad. Toits sous la neige - Tak under snö - heter den.


Igår hade jag datorn på, när ronden gick, och en av läkarna blev synbarligen lika förtjust som jag. Han undrade varifrån i Paris motivet var hämtat, men det säger ju inte titeln något om.

Inte fullt så impressionistiskt eller romantiskt är fotot taget från mitt fönster idag, men nog är det tak under snö alltid. Det snöade ordentligt under gårdagen och natten och det har snöat idag också. Samtidigt har det blåst, så att snön har blivit ganska ojämt fördelad på taken. Och det ligger snö på fönsterblecken - här på fjärde våningen! Kallt är det också, hela tiden hör jag genom fönstret någon som skrapar rutorna på sin bil.

Igår var jag ganska trött, antagligen beroende på att jag överskattat min ork i onsdags, men idag är jag piggare igen. Jag har duschat och bytt bandage och känner mig jättefräsch. Och det går så bra att äta.

Hittills allt väl

Jag blev verkligen hämtad till operation redan 7.15, så jag hann inte ens bli hungrig. Efter ett par misslyckade försök att lägga en ryggbedövning, som var tänkt som smärtlindring vid uppvaknandet, sövdes jag ändå. Trots det vaknade jag utan att ha särskilt ont och jag kände mig riktigt pigg. Jag fick ändå stanna på post-op fram till fyratiden på eftermiddagen.

När jag kom upp till mitt rum, orkade jag ringa både till Alf och till min syster. Paket till systersonen hade kommit fram i tid. Jag låg naturligtvis resten av dagen, tittade på Västnytt och Rapport på kvällen, men somnade nästan, så då släckte jag och bestämde mig för att göra tidig natt. Sedan vaknade jag varje kvart, men det berodde antagligen på, att jag inte kunde vända mig på sida. Jag är ingen ryggliggare nämligen.

Vid sjutiden bestämde jag mig för att inte försöka somna om någon mer gång. Låg och läste, lyssnade på en skiva, gick upp (med viss hjälp). Doktorn, som gick ronden, tyckte att jag skulle hålla mig till soppa idag, men sedan sa min egen doktor, att jag fick äta vad jag ville. Så jag tuggade i mig en liten, liten bit kyckling med sås och potatis och konserverade aprikoser till lunch och till middag lite biff stroganoff med ris. Jag har inte alls mått dåligt av det.


Samtidigt, som jag talade i telefon med min syster idag på eftermiddagen, kom dessa underbara rosor från henne. Innan vi hade talat färdigt kom Simon och sedan kom Alf, innan Simon hade gått, så jag har inte precis behövt känna mig ensam heller.

Nu är jag här

Så sitter jag här i rum 8, avdelning 68, KK, Sahlgrenska och känner mig alldeles lugn och trygg. Dagen har hittills gått så bra den bara kan.

Jag kommer att opereras av samma läkare, som gjorde min stora operation för två år sedan, och en tarmkirurg. Jag står först på listan, så om det inte kommer in något akut, blir jag opererad redan 7.30.

Jag har fått ett preliminärt svar på datortomografin. Enligt det har förändringarna minskat, men inte försvunnit helt. På sätt och vis är det det bästa svaret. Om de sagt, att tumörerna var helt borta, hade jag ändå inte trott dem. Och jag kommer att slippa cellgift de första veckorna efter operationen. Det blir skönt för min kropp!

Det här är samma avdelning som jag bodde på i dryga tre veckor för två år sedan. Jag känner igen de flesta, och de känner igen mig. Jag blir behandlad som en prinsessa.

Jag har haft långa samtal med min sköterska, min kirurg och en narkosläkare. Endera dagen dyker väl min cancerläkare upp också.

Nu väntar jag på middag och på besök.

Även om jag känner mig trygg, tar jag förstås gärna emot varma tankar och hållna tummar i morgon.

Citat från gula huset

Tjugondag Knut var det i fredags, dags att städa ut julen även här. Ingen länk till Julbilagan och Krogen längre, nyårsvykorten är utbytta mot blommor, mest tulpaner. Och några rara tulpaner har jag fått i Skattkammaren också.

Så mycket tid och ork har jag annars inte lagt på Gula huset. Jag ska opereras på tisdag och det är mycket att förbereda. Läs mer i bloggen, om du vill.

Den värme och vänskap jag möter både där och via mail, fick mig att välja Ingrids fina dikt Vänskapsband i Marginalen.

Vitvinssås

Alf beklagade sig över, att jag aldrig använder vinskvättarna vi får över till någonting. Så i söndags gjorde jag vitvinssås med lite lax i till lunchpastan.

I tisdags åt vi kokt torsk med vitvinssås och i kväll, mmmmm, pocherad marulk med champinjoner i vitvinssås.

Så det var visst ingen dum idé han fick.

Datortomograferad

Sov lite oroligt, som jag ofta gör när jag ska upp tidigt, men jag sov i alla fall. Klockan fem på morgonen åt jag en chokladbit för att slippa ta Betapred helt på fastande mage. Alf vaknade och tyckte att det var en förfärligt trevlig frukost jag unnade mig.


Jag var vid röntgenreceptionen strax efter sju men fick inte anmäla mig förrän fem i halv åtta. Sedan fick jag ändå vänta ett tag, innan jag kom in till magnetkameran. Men det gick rätt fort ändå, så klockan nio var jag hemma igen.

Vilade och pratade i telefon resten av förmiddagen.

På eftermiddagen gjorde jag fina kort till tre årfyllande syskonbarn, slog in deras presenter och packade allt i en sverigekartong. Så iväg till Ica där jag var tio i sex. "Senaste inlämningstid för paket 16.00." stod det på en skylt. Bara på Posten i Mölnlycke kan man lämna paket till 18.00 och dit var det för sent att åka. Grrrr. Nu vet jag inte om kartongen kommer i tid till första födelsedagen, som är på tisdag.

I och med datortomografin är ännu en etapp avverkad på min väg genom vårdapparaten. Röntgensköterskan trodde att jag skulle få svaret (min dom känns det som) redan nästa vecka.

Väntan är det värsta av allt. Fortsätt hålla tummarna!

Östra sjukhuset

Tjugo över nio åkte jag hemifrån, tog närmaste vägen (= via Sävedalen) och var vid Östra sjukhuset tjugo i tio. Ingen plats på närmaste parkeringen. Körde runt till några andra, samma där. Om någon, vilket var sällsynt, körde iväg, fanns där fyra bilar före min, som ville ha platsen. Till slut ställde jag mig på den första p-platsen, nära infarten, och tittade på fotgängare. När till slut en kom upp på parkeringen, vevade jag ner rutan och frågade, om han skulle hämta sin bil. Då talade han om, var den stod, och så kunde jag åka dit och vänta. Så skulle jag naturligtvis ha gjort från början, och det visste jag, men jag körde ändå runt och letade. Dumt!

Det här med brist på parkeringsplatser måste bli en ond cirkel. Ju fler som vet, att det är svårt att få parkering, desto fler kommer i extremt god tid, vilket innebär att de står på sina platser kanske en timme längre än de behöver och blockerar dem för andra, som kommer i lagom god tid.


Klockan 10.10 anmälde jag mig i kassan. Då stod stomiterapeuten Eva och väntade på mig. Hon trodde, att jag gått vilse. :^)
Det kändes väldigt bra att träffa henne och få svar på alla mina frågor. Jag fick också tre broschyrer och ett par stomibandage med mig hem att titta och känna på. På bilden demonstrerar Eva ett tvådelsbandage.

Eftersom jag var så nära, åkte jag till Partille och åt lunch med Alf. Det finns en thairestaurang i en gammal villa alldeles vid Säveån. De har en fräsch och god buffé, inte så mycket variation, kanske, men tillräckligt om man inte äter där så ofta.

Efter ett par ärenden i Partille åkte jag hem, och sedan har jag haft att göra hela eftermiddagen och kvällen, men nu måste jag i säng, om jag ska orka upp halv sex.

HÅLL TUMMARNA I MORGON INFÖR DATORTOMOGRAFIN!

Sista taxolen

Idag fick jag den tolfte och sista taxolomgången. Skulle datortomografin i övermorgon visa, att det finns tumörvävnad kvar, kommer jag att få annan cytostatika. Taxolens biverkningar är, som ni väl hört, inte kul. Den ger bland annat en nervskada i händer och fötter, som orsakar pirr och domningar. I morse hade jag så mycket "sockerdricka" i både tår och fingrar, att jag höll på att inte få på mig mina tåsockar. Tårna kände inte sockarnas tår, och fingrarna kände varken tår eller socktår, så jag måste helt gå efter synen. Det var inte lätt, sockarna är svarta och verkligen inte genomskinliga, men det gick till slut. Skam den som ger sig!

Läkarbesök och behandling gick bra, men det kändes lite konstigt att gå hem utan återbesökstid. Den får jag först efter operationen.

I eftermiddag har jag mest vilat. Jag har läst i min julklappsbok Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, årets augustpristagare. (Länken går till förlagets presentation, men googla gärna, man får hur många träffar som helst.) Den är underlig men fascinerande, och ju längre jag kommer desto svårare får jag att lägga den från mig. Kanske hinner jag avverka de 491 sidorna redan före min sjukhusvistelse.

Det gör i så fall ingenting, för då har jag en annan bok att ta till. Igår damp det nämligen ner i en paket i brevlådan från Eva-Lena. Jag hade vunnit en bok genom att känna igen München på en bild i Rullen. Det är Hembiträdet av Marie Hermansson. Den vet jag, att jag kommar att gilla, jag är väldigt förtjust i Marie Hermanssons stil. Trots att de skriver väldigt olika har Marie Hermansson och Monika Fagerholm det gemensamt, att deras berättelser hela tiden tycks sväva på gränsen mellan fantasi och verklighet.

München, ja, där har jag varit åtskilliga gånger. Blir riktigt nostalgisk, men tröstar mig med webbkamerorna på Marienplatz och Viktualienmarkt. (De båda sidorna länkar också till varandra.)

Ännu en tid

På onsdag klockan 10.00 ska jag träffa en stomiterapeut på Östra sjukhuset. Man har kommit på, att det kan vara till gagn för patienten att räffa en terapeut före operationen. Ganska självklart tycker jag.

Jag missar min sjukgymnastik, men axeln sköter sig bättre och bättre, så det gör inte så mycket.

En vecka kvar i helvetet

Fisteln blir bara värre. Nu kan jag knappast gå på toaletten, om där inte finns tillgång till bidédusch. Det begränsar min rörelsefrihet rätt rejält. Jag längtar till min operation, men än är det en dryg vecka kvar.

För att förbereda mig har jag läst en del om stomi på nätet, bland annat hos ILCO. Där finns ett forum, där redan stomiopererade beskriver sin situation. Många är positiva, men tyvärr finns det också sådana, som bara beklagar sig, till och med någon, som önskar sig död. Undrar vilket alternativet till stomin skulle ha varit för henne.

Jag har inget alternativ, vad jag kan se. Ingenting kan vara värre än det jag genomlider just nu. Så jag ser fram emot min operation, fast besluten att göra det bästa av situationen, när jag väl befinner mig i den.

Varning!

Kolorna (kaffe- och hasselnötskola i lösvikt) jag köpte på Orienthuset var inte särskilt goda. De var mjuka och smakade lite gamla. Köp inte sådana! Allt det andra var gott däremot.

Ur led är tiden

Var och handlade för ett par timmar sedan. Vi ska äta julbord, helgernas sista, ikväll. ICA hade inget vörtbröd. Men semlor hade de. Doppa semlor i grytan? Nja, skulle inte tro det. Som väl var, fanns det vörtbröd kvar i frysen, konstaterade jag, när jag kom hem.

Varför måste folk äta julmat i november, så att de har tröttnat innan julen är över? Och varför måste semlor börja säljas annandag jul, så att det är omöjligt att få tag på några sista tisdagen i fastan, om man inte bakar själv?

Annat var det när jag var barn. Men man är väl gammal. *suck*

Ny tid

Rubriken ger mig associationer till en gammal vänstertidning, på rosa papper vill jag minnas, som jag trodde var död och begraven för länge sedan. Googlade och fann att den lever än - om än i ny form - även på nätet! Men det var inte alls den, jag skulle skriva om.

Jag ville bara berätta att jag talat med en röngtensköterska och fått ny tid för datortomografi. Eftersom jag helst skulle undersökas före operationen, fanns det bara tidiga morgontider kvar. Klockan 8.30 den 16 januari, tyckte jag inte var något bra alternativ, utan jag valde den 12 januari klockan 7.30.

Det betyder, att jag måste gå upp 5.30 för att ta Betapred och dricka kontrastvätska. Jag kan inte somna om, för denna vätska ska drickas i småskvättar under två timmar. Men so what? Då vet jag, att jag hunnit återhämta mig från kontrastvätskans negativa påverkan på fisteln innan operationen.

Så jag är glad ändå. :^)

Vi börjar med ett leende

När sonen ringde en bit in på det nya året, yttrade han: -Och nu är det celibat. -Ojdå, sa jag, är det så illa? -Ja, noll sex, blev svaret.
Göteborgshumor i sin prydno. :^P

Igår bytte jag sängkläder och medan jag kämpade med att dra påslakan på våra minst sagt pösiga täcken, kom jag att tänka på ett kåseri i Lärartidningen för många herrans år sedan. En mellanstadieklass var på skolresa och skulle bo på vandrarhem. Sovtäcken var inte tillåtna, lakan och örngott skulle det vara, filtar fanns på plats. En liten knatte sliter hårt med sin bäddning. Till slut hörs det uppgivet. -Magistern! Den här filten är för kort. Men den är fasligt bred. :^D

Idag har jag varit med sonen på Göteborgs Orienthus, ett fantastiskt ställe ute i Alelyckan. Där kan man köpa delikatesser från snart sagt hela världen, och till mycket bra priser. Inte bara delikatesser förstås, utan en mängd bra basvaror också. Skörden blir större för varje gång jag är där. Idag bestod den bland annat av te, oliver, underbara stora gula russin i lösvikt, färska dadlar (så färska att de var alldeles släta och förvarades i kylskåp), norskt flatbröd i stora kakor (inga ynkliga kavlibitar, inte), körsbärsmarmelad från Iran - den godaste jag smakat, små läckra fikon (torkade), kaffekolor och hasselnötskolor, fyra burkar sardiner i olja med chili eller citron, en burk konserverade vindolmar, äkta grekisk fetaost.

I brevlådan låg idag en kallelse till datortomografi - den 17 januari, samma dag som jag ska opereras! Det är tydligt att den vänstra handen inte vet vad den högra gör på det stora sjukhuset. Jag måste ringa i morgon och ändra tiden. Hade ändå velat tala med dem om huruvida det är bäst att göra datortomografin före eller efter operationen, så det är kanske bäst som sker.

Och nu är jag ruskigt trött. God natt!

Sömn - på mina villkor

På natten ska man sova. Det vet man ju. Annat är omoral, ytterst suspekt och tämligen skuldbelagt. Kan man inte sova, ska man åtminstone försöka. Man kan ju alltid läsa, om man inte stör den sovande sängkamraten förstås, annars får man ligga där och räkna får eller baklänges från hundra på italienska, eller göra något annat lika idiotiskt, som inte hjälper.

Nu är det i alla fall så att jag kan inte sova. Och de krypningar och stickningar i händer och fötter jag får av taxolen, gör det omöjligt att ligga kvar i sängen vaken.

Som ni säkert förstår, har jag fått behandling idag. Det gick jättebra, jag är så glad åt min Port-A-Cath. När jag skulle gå, ropade någon på mig från ett annat rum. Det var Ingvor, en medpatient, som också får veckotaxol. Hon hade blivit så dålig på julafton, fått nästan 40° feber, och hon har inte mått särskilt bra sedan dess. Det tycker jag är ännu ett belägg för, att min feber (som lyckligtvis är mera sällsynt nu) berodde på taxolen.

När jag kom hem blev jag glad. Jag hade klagat i Busbra Forum över att det är svårt att få vettigt te numera på hotell och sjukhus, och nu låg det ett kuvert med en massa spännande tepåsar i brevlådan. Tack, snälla Millan! Efter en snabbtitt på övrig post, gick jag och la mig och sov ett par timmar, för då var jag faktiskt sömnig. Det var skönt. Sedan satt jag ett tag vid datorn.

En annan medlem i Busbra Forum heter Petra. Hon väntar barn och har börjat skriva en blogg om det. Såå gulligt! Måste bara länka till Lillplupp.

Trött nytt år

Det blev en traditonsrik nyårsafton med GP:s fyrverkeri och god supé på tu man hand. Fyrverkeriet vill vi helst se från operatrappan, men för två år sedan hade jag permission från sjukhuset och då hann vi inte parkera och ställa oss där, utan då tittade vi från bilen på Göta Älvbron. Det gick bra, det med, men man kan ju tänka sig, hur det skulle bli, om alla parkerade där.

Ifjol var fyrverkeriet inställt pga tsunamin, men i år stod vi på operatrappan enligt traditionen. Vi hade turen att hamna mitt för avskjutningsstället, och det var bra, eftersom en del pjäser gick ganska lågt i år. Vackert var det i alla fall och en del nyheter i starka färger. Det blåste lite för lite, men inte så lite att någon pjäs blev helt dold av rök.

Precis, när maten var färdig, fick jag jätteont i magen. Jag tror att jag låtit den bli för tom, eftersom jag varit alltför koncentrerad på matlagningen för att stoppa i mig något under tiden. Men det gick över så pass, att jag kunde äta i alla fall. Det här åt vi:

blinier med gräddfil och löjrom
oxfilé, rostad sparrispotatis och tomatsallad
bohuslänska getostar, hjortronsylt och bornholmska kex

Vi drack champagne till förrätten (den skulle ändå inte gå åt vid tolvslaget) och ett gott rödvin till varmrätt och ost. Allt var mycket, mycket gott. Vi åt långsamt och hann bara precis diska det ärvda finporslinet före tolvslaget. Tvingade mig att höra Jan Malmsjö, fast jag inte tål honom, skålade med Alf, ringde till Simon och min syster. Vi la oss redan vid ettiden. Även Alf var lite trött.

Jag fick en förfärlig natt. Jag hade druckit tre glas vin till maten och ett vid tolvslaget. Det blev för surt för min mage, som inte är van numera så jag vaknade flera gånger med fruktansvärda magplågor.

På nyårsdagen var jag trött och hade fortfarnde ganska ont i magen. Gick och la mig efter frukosten, gick upp vid lunchtid för att drick två glas nyponproviva och äta en skiva vitt bröd. Sov sedan igen fram till fyra- halvfemtiden. Men till kvällen lagade jag kalvstek med gräddsås, underbart gammaldags och gott - och med julens goda sillar som gammaldags förrätt. Perfekt! En chokladbit räckte som dessert.

Inget vin igår förstås, men jag känner mig ändå lite däven idag. Ska försöka kvickna till till halv tre, när jag ska till sjukgymnasten.